9 - 7

Vår sista bortamatch i serien spelades borta mot Malmköping/Flen.

Vi fick avvara några tunga kort inför resan, men började ändå bra. 1–0 nästan direkt och 3–0 på bara ett par minuter. Det där gick ju bra. För bra. Nog slappnade våra spelare av, tummade på det defensiva jobbet och samtidigt spelade hemmalaget upp sig. 3–3 stod det, sanslöst nog efter en period.

Hur spelet såg ut under resten av matchen? Det är knappt något som minns. Det bestående var bedömningsnivån. Vi dömdes här av två domare som vi haft vid en tidigare match i serien – som då inte blåste för någonting i princip, trots att vi då utsattes för rena överfall. Nu kunde man knappt komma intill innan det blev avblåst. Vi har totalt 53 utvisningsminuter i serien. 14 kom i den här matchen. Sju tvåminutare. En av våra spelare hade aldrig någonsin förut i karriären fått två tvåminutare i samma match. Undertecknad lägger sällan skriftlig irritation på domarna tio dagar efter, men sådana utspel som männen med pipan gjorde och det faktum att båda lagens ledare samlades för konferens efteråt för att gemensamt skaka alla skallar, det säger kanske en del.

Hemmalaget vann till slut med 9–7, det sista målet i tom kasse, och var synnerligen effektivt i powerplay, till råga på allt. Dessutom erkände hemmaspelarna att ett skott vi haft i ribban och ner under matchens gång hade varit klart inne – något som tyvärr missades av de som bestämde. Sådana är lördagar i Flen ibland.